Det räcker inte med att människor “får” säga vad de tycker

I många organisationer kan man höra: “Det är högt i tak här.” Det kan säkert vara sant.

Men det intressanta är egentligen inte om man "får" säga vad man tycker. Det intressanta är om människor faktiskt GÖR det. Det är en viktig skillnad.

För formell öppenhet är inte samma sak som upplevd trygghet.

Man kan ha chefer som säger “kom gärna med input” och ändå ha medarbetare som läser av att vissa frågor helst inte ska ställas. Man kan ha workshops om feedback och ändå ha en kultur där folk blir försiktiga när något verkligen står på spel.

Forskningen beskriver psykologisk trygghet som människors upplevelse av konsekvenserna av att ta interpersonella risker på jobbet. Alltså inte vad policyn säger, utan vad människor tror kommer att hända om de talar klarspråk.

Det där är en ganska tänkvärd tanke.

För om människor inte använder sitt omdöme högt, öppet och i tid, då spelar det mindre roll hur många gånger organisationen sagt att det är välkommet.
Och för självledarskapet är detta avgörande. För självledarskap utan röst blir lätt bara privat ansvarstagande. Man planerar, biter ihop, försöker lösa. Men man bidrar inte fullt ut till helheten.

Det är först när människor både tar ansvar för sitt arbete och vågar sätta ord på det de ser som självledarskapet blir organisatoriskt värdefullt. Annars får man duktiga individer som jobbar hårt i tystnad. Det ser fint ut en stund.

Men det är ett dyrt sätt att driva verksamhet.

Ps. VISSTE DU ATT DET FINNS ETT FORSKNINGSBASERAT SÄTT ATT MÄTA NIVÅN I TEAMET PÅ?! Jag berättar gärna mera om det och hur man kan förflytta teamet.